Kommit hem!

Jag hade stora förväntningar på första dagen, äntligen skulle det bli lite färg på tillvaron! Tiden efter sommaruppehållet hade mest gått i olika grå nyanser med total avsaknad av rum för varje individ att blomstra. Veckorna hade släpat sig fram och nu skulle vi skriva ännu en uppsatts inom några av ämnena som var tristare än de andra. Men i mitten av den grå sörjan av presentationer steg ett hopp. Ett litet ljus tändes med bilden av en vacker grind och en man som brann för sitt ämne. Vid bilden av vägskälet var det uppenbart för mig att detta var en möjlighet att få en riktigt rolig höst. Första dagen samlades vi framför mannen, som så engagerat talat om kursen några veckor tidigare, det fanns en förväntan och glädje i rummet redan från första stund. Där i rummet fanns gemenskapen som jag saknat. Här pratades mitt språk och äntligen lättade dimman.

Efter lunch, som redan åts med vänner från den nya delkursen, gick vi bort till HDK. Vi gick in genom portarna och jag hade kommit hem. Under dagen pratades om kaos och att det var så det skulle vara men jag kunde bara känna lugn. De pratar ju mitt språk, jag förstår ju vad de säger!
"Vi får gå härifrån och se vart vi kommer!" De orden bringar för mig ett fullkomligt lugn i kaoset!