Vilken känsla!

Efter en dag i total förvirring med tekniker, ljud, ljus och tider som ska klaffa är den stora dagen här. I dag ska jag dansa på sen inför publik! Skräck och glädje varvas om vart annat. Första gruppen utför en klockren teater och vårat uppträdande känns plötsligt banalt och platt. Vi framför vårt framförande två gånger för att vi ville ha publiken nära så de kunde se vårt verk väl.  Jag svävar fritt av en häftig känsla att uppträda inför publik och allt klaffar. Efteråt kommer lärar-Anna in och tårarna rinner ner för kinderna för att VÅR lilla sen berört henne så! De andra grupperna är fantastiska och jag både skrattar hysteriskt och fäller en liten tår för orättvisorna här i världen. Den här kursen har varit väldigt ovanlig på så vis att processen har fått vara i fokus vilket har varit helt underbart. Visst har det varit  lite segt men efter denna dag knöts påsen åt och allt fick ett sammanhang. Tack för att jag fick en möjlighet att vara med om detta, jag vill ha MER!

Världsviljor som tassar fram

Möten mellan människor som inte känner varandra kan vara trevande, nosande och förvirrade. Människor som ska arbeta i en grupp en tid går igenom olika faser för att lära känna varandra. Det finns olika viljor som tar olika stor plats. Någon beskrev möten som kanter som nöter mer eller mindre mot varandra, ibland blir det kollisioner, ibland glider man helt enkelt förbi varandra, någon gång klickar det och allt stämmer. Någon påstod att det är i skarven där möten nöter som processer sker och arbetet går framåt. Kanske är det just det att ingen riktig kollision brutit ut som gör att det känns som processen aldrig riktigt tar fart.Alla har följt vårt avtal och på ytan är vattnet helt stilla och tyst. Kanske är det just avsaknaden av fullständigt kaos, en storm mellan världshaven som kan röja de verkliga känslorna och frambringa den sanna glädjen som skapande i alla sammanhang brukar ge mig. Kanske är det så att att vi befinner oss på främmande hav utan guide som gör att processen just nu känns kall och öde. Men toner av musik hörs i horisonten kanske kan de få mig att hitta hem igen!

Platt fall och ny luft!

Tredje veckan

Vi tar nya tag och håller fast vid vår grundtanke där vi vill skildra orättvisorna mellan i-länder och u-länder. Visst kan vi bjuda till lite och agera på sen för att förstärka känslan i vårt verk, men vi står fast vid att vi vill skapa och glädjen börjar sakta byggas upp igen. Problemet är att vi vill skapa STORT men vår kreativitet fjättras av att vårt rum är en fyra kvadratmeter stor cell! Här kan vi inte skapa, här finns ingen skaparglädje alls!

När vi får nästa handledning träffar vi på nästa vägg. Våra drömmar monteras än en gång ner, det är svårt att få tag på matreal och det verkar som det inte finns något annat rum! Dessutom tycker handledaren att det är svårt att se detaljer för publiken på  läktaren. Vi faller fritt igen!

Efter tjatande och kämpande lyckas vi, om än på halvt olovliga och osäkra grunder, få tag på en stor ateljé och en stor skiva till vårt verk. Vi får äntligen luft under vingarna och nu kan vi skapa. Idéer sprutar ur oss igen och nu går det undan. Vi får besked om att vi får lov att vara i ateljén och vi börjar få ihop matrealet som vi behöver.

Tredje handledartillfället ger vi inte efter nu har vi kommit igång och vi vet vad vi vill (!) och vi säger det igen; vi vill skildra orättvisorna och vi vill skapa med händerna. Vårt verk ska tala men vi kan tänka oss att förstärka verket genom att själva agera på sen. Lärar-Anna nämner då att vi kanske skulle vara i en mindre sal på framträdandet så vi kom närmare publiken så de kan se detaljerna.
Nu skapar vi för fullt och vi trivs!

Bilder från seminariet.

Bilder från seminariet 

En-minuts konst!

(Såg inte Fotografen i bakgrunden förens nu! Men konsten är fri att tolka av betraktaren!)

Verket tar form och kraschlandar!

Sammanfattning andra veckan.

Stämningen i gruppen är fortfarande öppen och efter att vi första veckan fritt "brainstormat" börjar ett gemensamt mål byggas upp i horisonten. Vi är överens om att vi ska skildra orättvisor mellan industriländerna och utvecklingsländerna genom att beskriva en varas tillverkning och dess påverkan på människor, djur och natur i kontrast till hur varan som färdig produkt i konsumtionssamhället används som "slit och släng" produkt. Vi är också överens om att vi inte själva ska agera utan att vårt verk ska få tala.

Efter första handledningen gick luften ur vår grupp och vi träffade första väggen! Handledaren påpekade att det inte skulle vara någon redovisning och att de olika stegen som vi tänkt gestalta kanske inte var så bra. Hon ville dessutom se mer av oss på sen! Glädjen över att få skapa ett verk med våra egna händer försvan steg för steg i skuggan av att vi nu var tvungna att framföra planera och genomföra något där vi själva skulle vara med och förmedla vårt budskap.

Vilken historia ska vi berätta!

Nu ägnas tiden åt att försöka skissa på vår grupps eget verk. Gruppen känns öppen och tillmötesgående och de olika viljorna ger utlopp i form av kreativa förslag. Dessa viljor formar en idé som i nuläget lutar åt någon form av orättvisa som skall gestaltas med mycket färg, form och matreal. Kanske förstärks intrycken med hjälp av ljud och styrks av läroplanen för att koppla samman verket med vår utbildning och vfu, vi får se vart vägen leder oss!?!

Ny världsbild och filmstjärna för en stund

Andra seminariet
Möts av leenden redan innanför de stora trädörrarna. Seminariegruppen har börjat samlas i caféet och vi börjar dagen med en liten pratstund innan Anna (läraren) hämtar oss. Förmiddagen ägnas åt olika gruppövningar och en väldigt träffande liten föreläsning från Anna. Gruppövningarna hålls på en lagom nivå för en grupp vuxna människor som knappt känner varandra. För mig innebär det att ingen förnedring sker i form av "Tingelingeling  nu ska tåget gå" eller någon golvlek där man får rulla bollar till varandra (missförstå mig rätt blivande lärare behöver kunna olika lekar, fast vi kanske inte alltid behöver lära oss dem de första dagarna när vi känner oss som mest utsatta!). Att döma utifrån det skratt som följde efter att vi i bråkdelen av en sekund trodde vi skulle bli utsatta för ovannämnda light-tortyr, tror jag fler delar min uppfattning!

När Elisabet och Mikael frågade om någon i från varje grupp kunde tänka sig att bli filmad under en intervju kändes valet enkelt. Redan tredje dagen kändes det som det var viktigt att försöka få denna kurs att leva vidare så att fler blivande lärare kan få ta del av den även i framtiden. Sagt och gjort plötsligt satt jag i en celliknande skrubb och blev filmad (!) Ser med skräckblandade känslor fram emot att följa utvecklingen av filmgruppens eget verk i en skildring av kursens värde.

Röda sten.

På Röda sten växte kaoset i ett virrevarr av ljud, bilder och intryck. Utan att egentligen veta vad som skulle uppenbara sig under dagen hade jag beslutat mig att gå in med ett öppet sinne. Detta var för mig nya former av konstuttryck och till en början måste jag erkänna att det blev rätt grötigt. Helhetsintrycket jag fick av gruppen var att de också var inne på att försöka förstå vad konsten ville förmedla. Under dagen växte konstens arena och min känsla för konst utvecklades. Jag började förstå att konst kan beröra mig utan att den är vacker att se på. Många verk berörde mig mycket, ibland utan att jag själv kunde förstå hur eller varför. Ilska, irritation och kaos var känslor som berördes. Men efter besöket har jag även märkt att andra känslor som var vackrare, som frihet och lycka, väcktes och växte, genom bla. verket "The sand castle". Jag blev även väldigt känslomässigt engagerad i diskussionerna som berörde "Göteborgs crawl" och "G877, alias Matt Ramsey", vilket jag inte trodde när jag först såg verken. En dag som fortfarande väcker känslor när jag tänker tillbaka på den.

Kommit hem!

Jag hade stora förväntningar på första dagen, äntligen skulle det bli lite färg på tillvaron! Tiden efter sommaruppehållet hade mest gått i olika grå nyanser med total avsaknad av rum för varje individ att blomstra. Veckorna hade släpat sig fram och nu skulle vi skriva ännu en uppsatts inom några av ämnena som var tristare än de andra. Men i mitten av den grå sörjan av presentationer steg ett hopp. Ett litet ljus tändes med bilden av en vacker grind och en man som brann för sitt ämne. Vid bilden av vägskälet var det uppenbart för mig att detta var en möjlighet att få en riktigt rolig höst. Första dagen samlades vi framför mannen, som så engagerat talat om kursen några veckor tidigare, det fanns en förväntan och glädje i rummet redan från första stund. Där i rummet fanns gemenskapen som jag saknat. Här pratades mitt språk och äntligen lättade dimman.

Efter lunch, som redan åts med vänner från den nya delkursen, gick vi bort till HDK. Vi gick in genom portarna och jag hade kommit hem. Under dagen pratades om kaos och att det var så det skulle vara men jag kunde bara känna lugn. De pratar ju mitt språk, jag förstår ju vad de säger!
"Vi får gå härifrån och se vart vi kommer!" De orden bringar för mig ett fullkomligt lugn i kaoset!